måndag 21 maj 2018

Alla dagar bör vara Den biologiska mångfaldens dagar!


Det var ganska länge sedan som jag skrev i min lilla naturvårdsblogg. Framför allt beror det på att våren är en tid då man hellre är ute i naturen än sitter vid skrivbordet, men det har även blivit en del skrivande i andra sammanhang. Bland annat har jag haft en skriftväxling i en lokaltidning med medlemschefen Gustav Tibblin i Södra Skogsägarna, och det är framför allt detta som nu får mig att skriva i bloggen.

Den 22 maj har FN proklamerat som Den biologiska mångfaldens dag. Det är nu också mindre än två år kvar till 2020, det år då förlusterna av biologisk mångfald ska ha upphört. Det har fastställts i såväl internationella konventioner som i svenska riksdagsbeslut. Men trots detta känns omsorgen om biologisk mångfald, det vill säga djur- och växtlivet, mer fjärran än på mycket, mycket länge. Är det till exempel någon som har hört begreppet i den svenska valrörelsen?

Bioekonomi?


Istället pratas det numera väldigt mycket om begreppet bioekonomi. Det är detta som den ovan nämnde företrädaren för Södra skogsägarna syftar på när han skriver följande: ”Ska vi ersätta den förnybara råvaran med mer olja, stål och betong?” Även den socialdemokratiska landsbygdsministern Sven-Erik Bucht är inne på denna linje när han i ett faktablad från Näringsdepartementet (om en ny strategi för Sveriges skogar) skriver: ”Skogen, det gröna guldet, ska bidra till jobb och hållbar tillväxt i hela landet samt utveckling av en växande bioekonomi.”

Med bioekonomi avses att använda förnybara råvaror från skogen, jorden och havet istället för fossila bränslen och material. Därigenom ska vår klimatpåverkan minska och naturens bidrag till ekonomin öka. Tanken är lovvärd, men om vi inte samtidigt har målet att bevara en rik biologisk mångfald, riskerar vi att ”kasta ut barnet med badvattnet”, dvs. att göra oss av med det önskvärda tillsammans med det oönskade.

Från Södra skogsägarnas sida anser man att skogsbruket redan gjort allt man ska för naturvården och den biologiska mångfalden: ” De viktigaste målen i Levande skogar är redan nådda”, skriver Gustav Tibblin från Södra skogsägarna. I faktabladet från Näringsdepartementet nämns över huvud taget inte natur eller biologisk mångfald. Jag får en stark känsla av att Sven-Erik Bucht tillhör den grupp av ”betongsossar” som aldrig satt värde på en rik natur. Det vulgära skogsbruk som bedrevs under 1970- och 80-talen hade en del av sin grund i en ohelig allians mellan skogsindustrins ägare och socialdemokratin (eller snarare ett par fackförbund). Då fanns inga andra mål än att skapa så stora vinster som möjligt samtidigt som jobben inom skogs- och pappersindustrin säkrades och blev fler. Dessa mål skulle nås genom att avverka så mycket virke som möjligt och återplantera med snabbväxande gran, tall och contorta.

Enligt skogsvårdslagen ska miljömålet väga lika tungt i skogen som produktionsmålet.
Är det så idag?


Idag har vi andra mål, och enligt den svenska skogsvårdslagen ska miljömålet var jämställt med produktionsmålet. Detta miljömål innebär inte enbart att fossila energislag och råvaror ska ersättas med material från skogen, utan även att vi ska ha levande skogar med en biologisk mångfald som inte längre utarmas.

Det är inte utan att jag känner en oro för att begrepp som bioekonomi, och för den delen även ekosystemtjänster, enbart kommer att användas som sätt att kringgå naturvården och målen med biologisk mångfald.

I en nyligen presenterad forskningsrapport från IPBES (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services) slås det fast att förlusterna av biologisk mångfald är ett minst lika stort hot mot vårt liv på jorden som klimatförändringarna. Ett rikt djur- och växtliv har betydligt bättre förmåga att stå emot storskaliga förändringar i miljön än vad en utarmad natur har. Om vi fortsätter att stillatigande se på när naturen blir allt fattigare på liv, kommer följderna av klimatförändringarna att allvarligt förvärras. Det talas ibland om att vi överskrider våra planetära gränser, och den mest överskridna av dessa gränser gäller just biologisk mångfald.

Därför ska inte enbart 22 maj vara den biologiska mångfaldens dag. Alla dagar, både fram till höstens riksdagsval och efter detsamma, ska vara den biologiska mångfaldens dagar!

Anders Wirdheim



måndag 27 november 2017

Skarvar, sälar och det där med ”ekosystemansats”

Skarvkoloni. Foto: Anders Wirdheim

I mitten av november presenterades en ny studie som kvantifierade sälars och fåglars konsumtion av fisk i Östersjön och som också satte detta uttag i relation till människans fiske. I denna studie betonade forskarna att deras rön kan ”bidra till en ökad insikt om hur komplexa och varierade Östersjöns kustmiljöer är och hur förvaltning av fiskeresurser i dessa behöver hanteras ur ett lokalt perspektiv”. Man presenterade inga förslag om hur förvaltningen ska ske eller hur omfattande den kan bli.

Det gjorde däremot studiens huvudförfattare Sture Hansson när han intervjuades i media: ”Skarvpopulationen kan reduceras med 75 procent”, deklarerade han exempelvis i tidskriften Svensk Jakt. Detta uttalande är märkligt med tanke på att den studie han genomfört visar att skarvarnas uttag av fisk ”bara” motsvarar ungefär fem procent av vad yrkesfisket tar. Men det märkligaste i hela denna debatt är att media även denna gång fastnat i det uttag av fisk som skarvar och sälar svarar för.

I en annan kommentar säger nämligen Lena Kautsky, professor emeritus som också medverkat i studien, att det ”. . . finns många intressen att se över och få med i beräkningarna. Det är det som kallas en ekosystemansats och som förespråkas i nästan allt förvaltningsarbete numera. Det räcker inte längre med att fundera på hur en enskild process påverkar till exempel fisken, utan påverkan från fisket måste kopplas samman med tillgång på lekhabitat och mänsklig exploatering.”

För några år sedan medverkade jag vid ett seminarium om skarv och säl som anordnades i Karlskrona. Diskussionen hade som vanligt en ganska kraftig slagsida mot att skarvarna och sälarna måste decimeras, men debatten svängde totalt när en forskare från SLU berättade om en studie man genomfört. Denna visade nämligen att ungefär hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård försvunnit de senaste 50 åren på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik.

Hälften av fiskens uppväxtområden i Stockholms skärgård har försvunnit på grund av utbyggnad av småbåtshamnar och båttrafik. Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Vid ett annat seminarium om havsfrågor, anordnat av länsstyrelsen i Halland 30 juni i år, redogjorde Per Moksnes från Havsmiljöinstitutet och Göteborgs Universitet för hur de så kallade ålgräsängarna på västkusten utvecklats de senaste årtiondena. Ålgräs är en grön växt som växer i grunt havsvatten, numera ner till ca sju meters djup. Längs västkusten finns ålgräs framför allt i skärgårdsområden i Bohuslän och norra Halland men lokalt även längre söderut. Längs ostkusten förekommer ålgräset i skärgårdar upp till Ålands hav.

Ålgräsängarna är mycket viktiga som uppväxtområden för en lång rad fiskarter. Dessutom har de förmåga att ta upp betydande mängder kväve och kol. Beräkningar har visat att ett hektar ålgräsäng kan producera fler än 400 unga torskfiskar per år men också ta upp 15 000 kg kol och 800 kg kväve (även detta räknat per hektar och år). I områden med friska ålgräsängar ökar också siktdjupet i vattnet med en dryg meter.

Men, och detta är viktigt: Sedan 1980-talet har 60 procent av västkustens ålgräsängar försvunnit. Det motsvarar enligt Per Moksnes förluster av bland annat 7 600 kg torsk samt att 6 000 ton kväve och 422 000 ton kol inte tagits upp av växtligheten. När ålgräset försvinner är det dessutom inget som stabiliserar bottnen vilket får till följd att lera och annat sediment virvlar upp och lägger sig över annan vegetation.

Det är framför allt båttrafik och utbyggnad av småbåtshamnar och bryggor som är orsak till ålgräsets tillbakagång. Längs västkusten fanns det 2008 cirka 600 småbåtshamnar och 7 000 bryggor. Sedan dess har i genomsnitt två småbåtshamnar och 50 bryggor tillkommit per år. En brygga påverkar inte enbart bottnen vid själva bryggan utan även omgivningen upp till åtta meter därifrån. Varje ny brygga och småbåtshamn genererar dessutom mer trafik.

Trots att myndigheterna är väl medvetna om dessa negativa siffror fortsätter man att ge dispens för ytterligare utbyggnad. Enligt Per Moksnes fick 88 % av ansökningarna som gällde icke skyddade områden dispens, men även inom skyddade områden gavs dispens till 69 % av ansökningarna! Den förklaring som lämnades av tillståndsgivande myndighet var nästan alltid att det enskilda bygget hade ringa betydelse och därför kunde få dispens från gällande regelverk!

Frågan inställer sig om det inte är just dessa myndigheter som ska ha en helhetssyn?

Båt som ligger förankrad på svaj, dvs. vid en boj och med ett ankare i botten.
Foto: Anders Wirdheim

Vad värre är, finns det nu kraftiga politiska påtryckningar för att ytterligare försvaga strandskyddet. Om det blir så, lär förlusterna av viktiga uppväxtområden fortsätta. Beklämmande nog är det just dessa politiker som oftast är mest högljudda när det gäller krav på utökad jakt på skarv.

I somras tillbringade jag ett knappt dygn vid en skyddad vik i närheten av Bohus Malmön i Bohuslän. Viken var grund och bottnen täcktes till stora delar av ålgräsängar. Det fanns dock undantag, dels i form av en mindre farled genom viken och dels där det legat båtar förankrade på svaj. Längs farleden fanns spår av ålgräs, men det mesta av den sparsamma vegetationen var där täckt av lera och annat sediment. De förankrade båtarnas ankarkättingar hade skrapat av så gott som all vegetation i ett cirkelrunt område runt ankaret när de rört sig med vinden runt detsamma. Det fanns tyvärr gott om sådan cirklar, ofta tiotals meter i diameter.

All snabb trafik över grunda bottnar rör upp slam och påverkar bottenvegetationen negativt.
Foto: Anders Wirdheim

Det är hög tid att vidga debatten om våra kuster och fiskförekomsten. Det är inte bara skarv och säl och själva fisket som påverkar. Båttrafiken och allt som den för med sig i form av negativa följder för lekbottnar och uppväxtområden har sannolikt större påverkan på fiskbestånden än skarvar och sälar.

Anders Wirdheim


söndag 29 oktober 2017

Nu måste bly förbjudas i jaktammunition


Kungsörn och korp.
Foto: Anders Wirdheim

Detta ämne har jag tagit upp i tidigare blogginlägg, men det finns absolut anledning att göra det på nytt. Vi kan helt enkelt inte längre tolerera att landets jägare och många inflytelserika politiker blundar för en omfattande spridning av en tungmetall i den svenska naturen.

Nu pågår älgjakten i stora delar av Sverige och därmed blir frågan om bly i jaktammunition aktuell. Ett svenskt forskningsprojekt har nämligen kunna visa att blyhalten i kungsörnarnas blod stiger under hösten när jakten pågår. Det kan knappast ha någon annan orsak än att kungsörnarna då äter av slaktrester eller skadeskjutna djur och då får i sig kulfragment eller hagel och därmed bly.

I våras publicerades en studie i den vetenskapliga tidskriften Environmental Science & Technology. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Naturhistoriska riksmuseet, Umeå universitet, Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och örnforskare i USA kunde då visa, förutom att blyhalterna hos örnarna steg i samband med älgjakten, att örnarna också påverkades mycket negativt av blyet.

Forskarna tog blodprover från frilevande kungsörnar och försåg även dessa örnar med sändare. Blodet analyserades på bly och med hjälp av data från örnarnas sändare kunde forskarna senare konstatera att kungsörnar med högre blyhalter rörde sig mindre och flög lägre än kungsörnar med låga halter. Denna påverkan blev tydlig redan vid blykoncentrationer som var så låga att de tidigare betraktats som naturliga bakgrundshalter.

Idag kommer blyet främst från jaktammunition, medan det för några årtionden sedan huvudsakligen kom från blyad bensin till bilar. Det metalliska blyet i kulor och hagel joniseras i magsäcken på örnar och andra djur och kommer på så vis ut i blodet. Det finns inte heller några ”gränsvärden” som kan anses säkra, utan redan vid låga halter uppstår diffusa symptom. Hos människor som undersökts handlar dessa diffusa symptom om trötthet, huvudvärk, förhöjt blodtryck och annat som gör att det är svårt att ställa diagnosen blyförgiftning.

Men det är väl belagt att både kungsörnar och havsörnar dör av blyförgiftning i Sverige liksom att det inte handlar om försumbara antal örnar som dör. Tvärtom är blyförgiftning en av de vanligaste onaturliga dödsorsakerna hos örnar. Med de nya rönen kommer även andra dödsorsaker i en ny dager. Bland annat har man länge misstänkt att många av de örnar som dödas av tåg när de lockas till banvallarna av tågdödat vilt har haft nedsatt reaktionsförmåga. De har inte hunnit undan när det kommit ett nytt tåg. Dessa misstankar stärks nu när det visar sig att även låga blyhalter kan påverka örnarna negativt.

Jägarna säger sig vara medvetna om problemet, och de har i flera år sagt att det kan lösas genom att slaktrester grävs ner eller tas om hand på annat sätt. Men detta har visat sig vara tomt prat. Ute i skogarna sker ingen nämnvärd förändring, och problemet med blyförgiftning av rovfåglar har inte minskat.

Redan för elva år sedan var det på gång ett totalförbud mot bly i jaktammunition. Men det rev den första alliansregeringen upp efter starka påtryckningar från jägarna, och än idag är många politiker i Sveriges riksdag motståndare till ett blyförbud inom jakten. Detta motstånd kan knappast ha sin grund i något annat än att man inte vill stöta sig med de inflytelserika jägarna.

Idag finns det nämligen alternativ till bly i ammunition, men dessa alternativ kräver i regel att man köper ett nytt vapen. När det gäller blytillsatsen i bensin tvingades i stort sett hela svenska folket gå över till en ny bilpark när den blyade bensinen förbjöds. Så visst finns det fog för att kräva att jägarna skaffar sig nya vapen och blyfri ammunition när blyspridningen via jakt gång på gång visar sig vara ett stort miljöproblem!


Anders Wirdheim

onsdag 27 september 2017

Man kan inte både äta kakan och den kvar

Ledare i Hallandsposten (ob. liberal) 14 september 2017.


En ledare som publicerats i flera landsortstidningar nu i september ger intryck av att skribenten saknar såväl kunskap som perspektiv. Det handlar om den svenska skogen, och ledarskribenten är mycket kritisk till att regeringen beslutat anslå pengar till en omfattande inventering av så kallade nyckelbiotoper.

”Det är inte dåligt i sig att förmedla kunskap om skyddsvärd natur”, skriver ledarskribenten. Helt rätt: Det är ju detta det handlar om, dvs. att hitta de värdefulla naturområdena innan de avverkas. Men efter denna lovvärda inledning går skribenten vilse i skogen och hävdar att hela äganderätten nu ifrågasätts. Anledningen är att det inte per automatik utgår någon ersättning till markägare när man påträffar en skyddsvärd nyckelbiotop. Ska det göra det, måste marken få ett mera formellt skydd – och det finns det inte pengar till.

Men varför är det då brist på pengar? Jo, för att ett antal borgerliga regeringar kraftigt skurit ned anslagen till naturvård. Framför allt gäller det alliansregeringarna 2006–2010 och 2010–2014, där centerpartiet hade både skogsbruk och naturvård på sitt bord. Den nuvarande regeringen har åter ökat anslagen, men vi ligger fortfarande långt under den nivå som krävs för att nå de mål om biologisk mångfald som beslutats.

Skog med höga naturvärden. Foto: Anders Wirdheim


När det gäller äganderätten berörs den inte alls av beslutet om nyckelbiotoper. Här handlar det snarare om att skribenten inte vill inse att äganderätt inte är detsamma som fri förfoganderätt när det gäller skogen i Sverige. Som markägare har man ett ansvar att följa både Miljöbalken (12 kap. 6§) och Skogsvårdslagen (SKSFS 2013:3). Dessa båda lagar ställer förhållandevis långtgående krav, bl.a. när det gäller att bevara värdefulla naturmiljöer.

I ett något längre perspektiv är det också viktigt att påpeka att samtliga partier redan för ca 20 år sedan ställde sig bakom ett antal utfästelser om att förlusterna av biologisk mångfald ska stoppas. Detta skulle ursprungligen ske senast till 2010, men när inte det målet kunde nås, flyttades det fram till 2020.

Men hur ska vi kunna stoppa förlusterna av biologisk mångfald om vi inte ens vet vad vi ska värna om? En landsomfattande inventering av nyckelbiotoper är ju tvärtom ett bra steg på vägen för att vi ska kunna närma oss målet. Den borgerliga politiken och retoriken är i dessa sammanhang fullständigt obegriplig. Än mer obegriplig blir den om vi sätter in frågan i ett globalt perspektiv.

När 193 länder i november 2010 i Nagoya i Japan kom överens om en handlingsplan för att skydda natur och viktiga resurser, tog den dåvarande svenske miljöministern Andreas Carlgren (C) åt sig en stor del av äran för att det till slut blev en överenskommelse. Denna innebär att 17 procent av ländernas landareal och 10 procent av havsarealen ska skyddas, samt att den skyddade arealen ska utgöras av ekologiskt representativa naturtyper och med stor betydelse för biologisk mångfald. Med Nagoya-överenskommelsen skulle världens länder kunna nå målet att hejda förlusterna av biologisk mångfald.

Men Andreas Carlgrens ansträngningar stannade på papperet, i alla fall i hans hemland. I den politik som alliansregeringarna därefter förde såg vi ingenting av Nagoya, och tankarna från överenskommelsen är också som bortblåsta när borgerliga politiker och skribenter idag kritiserar regeringsbeslut om naturvård, senast detta om nyckelbiotoper.

Foto: Anders Wirdheim


”Men varför är det på detta viset?” frågar säkert en rumpnisse under en stubbe ute i skogen. En del av svaret finns i ovan nämnda ledarartikel. Skribenten hävdar att naturvården inte verkar inse att ”nyckelbiotoperna finns därför att skogsägarna och det svenska skogsbruket är ansvarstagande”.

Visst har skogsägarna och skogsbruket blivit bättre, i alla fall om vi jämför med 1900-talets vulgära skogsbruk med jättehyggen, omfattande giftanvändning och bidrag till att dika och avverka värdefulla skogsområden (så kallade 5:3-skogar). Och visst finns det många inom skogsnäringen som verkligen brinner för naturens värden. Men att vi fortfarande har värdefull natur i det svenska skogslandskapet, beror i alldeles för hög grad på att skogsbruket inte hunnit dit ännu.

Foto: Anders Wirdheim


Påståendet om skogsbrukets ansvarstagande är som hämtat från LRF:s reklamfoldrar. Det svenska skogsbruket har levt under devisen ”frihet under ansvar”, och LRF hävdar att ”brukaren är den bästa naturvårdaren”. Men det har påfallande ofta varit mycket frihet och väldigt lite ansvar, och att brukaren är den bästa naturvårdaren är tyvärr ibland lika falskt som att bocken är den bästa trädgårdsmästaren. Det hör ju också till saken att allt mera av den svenska skogen ägs av personer som bor på annat håll och ofta ser sitt skogsinnehav enbart som en investering.

Retoriken i den pågående debatten om nyckelbiotoper färgas också av detta: Man ser äganderätten som fri förfoganderätt och vill avverka utan något ansvar för de naturvärden som kan finnas. LRF vill alltså inte ens ta reda på var dessa naturvärden finns. Allianspartierna hejar på, och inte nog med det: I de förslag som allianspartierna lagt fram, har man gång på gång velat skära kraftigt i anslagen till naturvård.

Det finns ett gammalt ordspråk som talar om att ”både äta kakan och ha den kvar”. I LRF:s och allianspartiernas värld säger man sig vilja ha kakan kvar, i detta fall den värdefulla naturen. Men det är enbart löst prat utan egentligt innehåll – när det kommer till verkligheten ska kakan ätas, dvs. skogen ska avverkas, och det ska göras innan någon upptäckt dess naturvärden.

Det vore betydligt mera renhårigt gentemot allmänhet respektive väljare om LRF och allianspartierna tydligt deklarerade att biologisk mångfald inte är något som de vill värna om. Det är ju faktiskt just det som deras politik går ut på.


Anders Wirdheim

Foto: Anders Wirdheim